Author: RipperDoc

Blogs have a constant pressure on looking good (as opposed to bloggers themselves?). I feel this pressure too, although very few have visited this blog as of today. Unfortunately, I lack both the time, the knowledge and the inspiration to further polish the theme. I’d go for a somewhat darker, more graphical theme based on surgical instruments or something other similarily strange.

Well, I have to concede that the blog will act as the ugly duckling for some time and I will try to concentrate on serving some sort of content instead (a quest far from fulfilled at the moment). I just want to promise that some day, in a galaxy far, far away, even this blog will look good.

… Scotland (for some reason a part of UK). I will soon give a more correct travelogue, but as I sit here in the hot Swedish night, I must link to this wonderful post about the London bombings. This is exactly how we should handle terrorists attacks. Americans, you have much to learn!

http://www.livejournal.com/users/tyrell/154027.html

I’m sitting here on my balcony, listening to the birds and keeping one eye… no, almost two eyes on my cat Leo, who is trying to find a way out of my apartment. I’m afraid I can’t trust that Leo won’t try to make a two-story jump to get out, so I’ll have to be perceptive…

It’s the same every time I have to go away for a couple of days. I have to keep Leo in before the trip, to make sure that I can bring him with me when the trip is due, or to make sure he stays inside. And Leo is an extremely impatient little cat, who thinks it is considered torture to be kept inside for more than a couple of hours. So I find myself accompanied of constant meows from this restless little soul.

So where am I going? To Scotland, with my family. Actually, I have no idea what we will do there, other than “see Scotland”. I’m very unprepared, I haven’t packed and I haven’t focused my mind on being somewhere else than home. We’ll have to see how it turns out. Maybe I’ll find some public networks to roam, maybe not. I’ll try to be really creative, in any case. And maybe report here when I get back.

Now I’m trying to tie some things together before the trip, mainly programming. Programming of NoGo, programming WordPress, doing this, doing that. I’m not a big fan of programming really, but I’m glad that I know how to do it and I get even more glad when I actually manages to solve a problem with my knowledge. But programming everyday? I dunno…

Det är inte så värst mycket som irriterar mig. Jag ligger långt under medel i att vara lätt-irriterad. Massor med folk blir irriterade för att spårvagnen är några minuter för sen, att dataspel är kvinnoförnedrande, att bensinskatten är hög, att Pontén jagar pirater eller att knarkandet ökar. Att irritera sig är inte detsamma som att ta avstånd ifrån – att irritera sig är onödigt: man blir grinig, får svårt att se saken med lite förnuft och så blir det förstås värre av att man nästan aldrig kan göra något åt det.

Men jag drabbas allt ibland av irritationen. Och det är framförallt när folk som sitter i beslutande position, folk som du och jag, och tar rakt upp och ner korkade beslut. Det dräller av exempel. Och det känns i många fall typiskt svenskt. “Man måste följa reglementet”, “det är praxis”, etc. Hur svårt kan det vara att agera?

Vi har exemplet med HD-domaren som köpte sex. Varför i hela fridens namn skall en domare i HD få ha ens något brottsligt förflutet? Är det så ont om domare som inte begått brott att man måste behålla honom? Vad är det som är så svårt?

Vi har fler exempel. En muslimsk kvinna som inte får ha långärmat i simhallen. Visst, en muslim måste kunna acceptera att lätta på sina religiösa reglement ibland, men hur nödvändigt var det att kränka hennes religionsfrihet i detta fall? Helt onödigt, och mycket irriterande. Det finns så många fler exempel. Skandiacheferna borde ju ha kunnat, med ett uns av sunt förnuft, ha undvikt situationen som uppstod genom att inte ta så mycket pengar.

Nåja, jag ska fortsätta att arbeta med att inte vara irriterad, men skulle jag någonsin möta alla dessa idioter till beslutsfattare skulle jag fråga: varför? Tänker ni bara efter jobbet?