Det är inte så värst mycket som irriterar mig. Jag ligger långt under medel i att vara lätt-irriterad. Massor med folk blir irriterade för att spårvagnen är några minuter för sen, att dataspel är kvinnoförnedrande, att bensinskatten är hög, att Pontén jagar pirater eller att knarkandet ökar. Att irritera sig är inte detsamma som att ta avstånd ifrån – att irritera sig är onödigt: man blir grinig, får svårt att se saken med lite förnuft och så blir det förstås värre av att man nästan aldrig kan göra något åt det.
Men jag drabbas allt ibland av irritationen. Och det är framförallt när folk som sitter i beslutande position, folk som du och jag, och tar rakt upp och ner korkade beslut. Det dräller av exempel. Och det känns i många fall typiskt svenskt. “Man måste följa reglementet”, “det är praxis”, etc. Hur svårt kan det vara att agera?
Vi har exemplet med HD-domaren som köpte sex. Varför i hela fridens namn skall en domare i HD få ha ens något brottsligt förflutet? Är det så ont om domare som inte begått brott att man måste behålla honom? Vad är det som är så svårt?
Vi har fler exempel. En muslimsk kvinna som inte får ha långärmat i simhallen. Visst, en muslim måste kunna acceptera att lätta på sina religiösa reglement ibland, men hur nödvändigt var det att kränka hennes religionsfrihet i detta fall? Helt onödigt, och mycket irriterande. Det finns så många fler exempel. Skandiacheferna borde ju ha kunnat, med ett uns av sunt förnuft, ha undvikt situationen som uppstod genom att inte ta så mycket pengar.
Nåja, jag ska fortsätta att arbeta med att inte vara irriterad, men skulle jag någonsin möta alla dessa idioter till beslutsfattare skulle jag fråga: varför? Tänker ni bara efter jobbet?