Month: July 2005

Scotland the brave

I’m sitting here on my balcony, listening to the birds and keeping one eye… no, almost two eyes on my cat Leo, who is trying to find a way out of my apartment. I’m afraid I can’t trust that Leo won’t try to make a two-story jump to get out, so I’ll have to be perceptive…

It’s the same every time I have to go away for a couple of days. I have to keep Leo in before the trip, to make sure that I can bring him with me when the trip is due, or to make sure he stays inside. And Leo is an extremely impatient little cat, who thinks it is considered torture to be kept inside for more than a couple of hours. So I find myself accompanied of constant meows from this restless little soul.

So where am I going? To Scotland, with my family. Actually, I have no idea what we will do there, other than “see Scotland”. I’m very unprepared, I haven’t packed and I haven’t focused my mind on being somewhere else than home. We’ll have to see how it turns out. Maybe I’ll find some public networks to roam, maybe not. I’ll try to be really creative, in any case. And maybe report here when I get back.

Now I’m trying to tie some things together before the trip, mainly programming. Programming of NoGo, programming WordPress, doing this, doing that. I’m not a big fan of programming really, but I’m glad that I know how to do it and I get even more glad when I actually manages to solve a problem with my knowledge. But programming everyday? I dunno…

Irritationsmoment

Det är inte så värst mycket som irriterar mig. Jag ligger långt under medel i att vara lätt-irriterad. Massor med folk blir irriterade för att spårvagnen är några minuter för sen, att dataspel är kvinnoförnedrande, att bensinskatten är hög, att Pontén jagar pirater eller att knarkandet ökar. Att irritera sig är inte detsamma som att ta avstånd ifrån – att irritera sig är onödigt: man blir grinig, får svårt att se saken med lite förnuft och så blir det förstås värre av att man nästan aldrig kan göra något åt det.

Men jag drabbas allt ibland av irritationen. Och det är framförallt när folk som sitter i beslutande position, folk som du och jag, och tar rakt upp och ner korkade beslut. Det dräller av exempel. Och det känns i många fall typiskt svenskt. “Man måste följa reglementet”, “det är praxis”, etc. Hur svårt kan det vara att agera?

Vi har exemplet med HD-domaren som köpte sex. Varför i hela fridens namn skall en domare i HD få ha ens något brottsligt förflutet? Är det så ont om domare som inte begått brott att man måste behålla honom? Vad är det som är så svårt?

Vi har fler exempel. En muslimsk kvinna som inte får ha långärmat i simhallen. Visst, en muslim måste kunna acceptera att lätta på sina religiösa reglement ibland, men hur nödvändigt var det att kränka hennes religionsfrihet i detta fall? Helt onödigt, och mycket irriterande. Det finns så många fler exempel. Skandiacheferna borde ju ha kunnat, med ett uns av sunt förnuft, ha undvikt situationen som uppstod genom att inte ta så mycket pengar.

Nåja, jag ska fortsätta att arbeta med att inte vara irriterad, men skulle jag någonsin möta alla dessa idioter till beslutsfattare skulle jag fråga: varför? Tänker ni bara efter jobbet?

Opening fanfare

Yes, welcome to the Clinic, the crib where I have nothing to be ashamed of. Or have I? Greasy surgical instruments, blood splattered on the walls, filth in the corners. That is the Clinic. But that’s only fiction :)

This blog’s main purpose, at the moment, is to function as a travel diary when I soon go to Hong Kong for a year. Hopefully I could learn to be an active blogger in other subjects too – we will have to see for how long I can keep it up. Other subjects can be political or philosophical issues, personal rants, outlooks of the net or, well, something else. Anything goes!

Now we just have to see who actually will dare to enter the Clinic…